En droppe i havet...

Det tungas dragningskraft,
det okomplicerades flygförmåga.
 
Pannloben arbetar frenetiskt,
för varje skvätt av porlande
livslust och rinnande glädje.
 
Glittrande sol över gungande hav.
 
Det mäktiga tunga som vaggar till ro,
jordar henne, vid de eviga stränderna.
 
Hon säger, kom ihåg, aldrig bara antingen eller, utan både ock.

Närhetens lag...

Silverhavets svarta stenar
i eftermiddagsmörkret,
i skydd av ljuset.
 
Den inre kollisionen,
smärtan bakom bröstbenet,
budskap utan avsändare.
 
De kommer aldrig närmare
eller längre från varandra.
 
Skuldens stenar står där de står.
 
Hon betraktar stenarna, tänker på tusen orubbliga toppar, berg av is. 

Vid ett hav...

Hon rätar upp ryggen,
låter de vilda vindarna
kasta den ostyriga manen,
tar in den saltmättade,
tångdoftande andedräkten
av ett höstligt hav.
 
Norrut står fågelskådare
i klungor, med stativ
och kikare, de har hört
ett rykte om storlommen.
 
Hans silhuett
avtecknar sig mot piren,
en bit bort, där han 
genom sin lins, 
ser åt hennes håll.
 
Havets sång är det enda hon hör.
 
Storlommens skrik i ödemarken, ett barndomsminne. Här vid ett ryande hav, minner om ensamhet.