Se bakom dig ...

De vackraste ögonblicken
passerar inte obemärkta
 
om du stannar till
kan de tala till dig
 
var och en på sitt sätt
 
ett rådjurspår i snön kan ha ett budskap 
 
en nykysst björk kan se nykvist ut
alla är barn i såpbubbleland
 
vi väljer de stigar vi går
 
gå i ovisshet är också en sorts lycka
 
att gå i visshet är verklighet
 
ibland måste vi tolka för att förstå
 
de vackraste håller oss upprätt
 
även när dimmorna tätnar kan solen nå igenom
 
de vackraste ögonblicken är nära livet 
 

Mot utgången ...

Vi närmar oss en gränslinje
vars existens är uppdiktad.
 
Kanhända är hela tillvaron
en konstruerad skröna,
en gemensam amsaga,
där vi fortsätter att bygga på
de olika berättelserna.
 
När livet inte är en saga,
är det en önskedröm
att så vore. 
 
Eljest, är här ett grått töcken
och jag läser som rinnande vatten,
medan musiken spelar.
 
Det krävs ett uppmärksamt öga
för att  i det oreglerade flödet
upptäcka ett blänkande guldkorn.
 
I den tidiga morgonen
gick jag en strandpromenad
och utan att tänka mig för
slog jag följe med 
värmen inifrån.
 
Går vägen ut här. 
 
Gamla Kraftstationen Deje. 

Inte störa bara rubba ...

De ingående vägarna
är sedan en tid avstängda
för inkommande besökare,
ingen svarar längre på anrop.
 
Bakom snåren någonstans
går hon som har vänt sig om
för att vandra i avskildhet.
 
Hon har ärenden att uträtta
innan timglaset vänder igen.
 
I tystnaden och stillheten
är det möjligt att varsebli
sandkornens kommunikation.
 
Den som vill komma fram
och har välvilliga föresatser
hittar de igenväxta stigarna.
 
Det finns tid för samtal, siempre. 
Den grå gårdvaren vaktar. Ingen tar sig genom isen. Enkelt.