Bärande trappor ...

Högt uppe på berget
är utsikten oändlig
och trängseln obefintlig
 
den som har tagit sig dit upp
har gått den hårda vägen
 
uthuggen i sten
trappsteg för trappsteg
 
långt nere vid stranden
smekt av det salta
turkosa havets vindar
 
går en vilsen själ
 
söker sin älskades röst
i varje snäcka
Italien, byarna i Ligurien. Havet som tar för sig, människorna som återställer, återställer ... 

Fönsterplats ...

Hon ser på henne
allvarsamt och frågar
om hon har hört något
 
hon ser allvarsamt tillbaka
på den frågande och svarar
att hon inte har hört ett ljud
 
tomheten, värdelösheten
maktlösheten, övergivenheten,
ensamheten, kallsinnigheten
däremot, gapar och skriker
dagligen och stundligen
 
i ett fönster sitter Nerudas katt
och ser ut över världen
 
hon är fullt upptagen
med att vara närvarande
 
Katter vid Kafkas bokhandel, eller i närheten. Katterna i mina drömmar har hållit sig undan länge nu.
Liksom faktiskt också drömmarna. Jag borde kanske vakna.

En i taget ...

När det hela känns
som den smalaste gränden
i Prag, och du inte ens vill
gå i närheten och försöka
tränga dig fram
 
och de som köar
tränger sig fast det 
lyser rött ljus
 
och du står på andra sidan
den fina gatan och undrar
vad det kan vara som lockar
alla att armbåga sig 
 
det
 
och det enkla valet
att bara låta bli
 
Vill vi veta vart allt tar vägen?