Rena rutor och klarsyn ...

Solen skiner från en klar himmel,
det är valborgsmässoafton,
säger de som vet.
 
Jag putsar fönster, sår solrosor,
bakar piroger och planterar.
 
De nya vännerna underhåller,
förstärkaren är utlyft till verandan.
 
Jag lyssnar gärna in mig,
det är sedan gammalt,
spellistor går i repriser.
 
Plötsligt, mitt i ett stycke musik.
 
Saker faller på plats. 
Som att låsa upp ett kodlås.
Det säger bara,
smack!
 
Ett spjut är kastat,
en sten är slungad,
en flodvåg är på väg.
 
Jag är träffad!
 
Orden som far samman
med ljudets hastighet
får stjärnor att falla
i takt med mitt hjärtas 
tunga slag.
 
Vems längtan är det 
som sliter tag i min?
 
Det vackra gör ont. Annars vore det inte så vackert. Vårens unga älvdrottning dansar och sjunger in grönskan. Den årsrika Pan ser förälskat på, och tänker på tiden som går, och att kärleken är blind. 

Snö om natten ...

När natten borde sova
går hon ut i det vita kalla,
för att se rådjursspåren,
för att höra vad de säger
 
de vita och de röda,
hur går det med dem,
tar de kål på varandra,
säg att du klarar dig
 
det är så tyst i gränden,
du är kanske ute till havs,
seglar med muminpappan,
eller någon annan i din dröm
 
hon har ingen rätt att fråga,
bara lyssna på svaren
som går i spåren,
 
de blodröda rådjursspåren
i den vita kalla snön
 
Senaste tiden har varit en kamp i naturen. I jämförelse, ganska beskedlig. Människorna, ge dem kraft. 

Våren kanske ...

I den tidiga morgonen,
solens vassa strålar
rakt in i kammaren,
skjuter henne i sank.
 
Det tar halva förmiddagen
att komma sig i ordning.
Men vem har bråttom.
Ingen verkar ha bråttom.
 
Har våren bestämt sig,
ska hen äntligen
sätta igång,
sprida ljus och värme?
 
Lördagmorgon, lång ledig helg framför. Försöker bara vara människa.  Se värdet i det nära.