Till för lit ...

I den digitala byrålådan
ligger raderna numera orörda,
ingen kommenterar,
ingen läser.
 
Jag fortsätter, säger hon,
så länge jag har lust.
 
År läggs till år,
händelsekedjor länkas,
betydelser upprepas.
 
Tills jag lär mig,
tills jag lär mig.
 
I vissa hänseenden
tycks lärdomar ha gått in.
 
Det handlar om livslångt lärande,
det handlar om att inte ge upp. 
 
Om du tror på något, menar du?
 
Eller när du vet, att du behöver det.
För att du ska förstå. 
 
Vid en solvägg, på en gård, någonstans i skogen. Lite vintage, och äkthet. 

Håll kursen ...

De har båda vandrat länge,
tappat bort sig ibland,
kommit vilse någon gång.
 
Ingen av dem har någonsin
förlorat riktningen helt.
 
De har sökt sin längtan,
den namnlösa ansiktslösa,
famnen som ger glömska.
 
Den inre kompassrosens läge,
i kärlekens alla väderstreck,
är bestämt omöjlig att rubba.
 
Amnesins omfamning
fyller hjärtan med puls,
syresätter begärets blod.
 
Slaggsten, en vacker restprodukt. 

Gå stigen ...

Jag skriver om,
omvandlar känslor
till ord och meningar,
 
enkla innebörder 
av det vardagliga,
livet i smått och i stort. 
 
Meningslösa uttryck,
kan du tycka, lösryckta
ut ur sitt sammanhang.
 
Oandvändbara 
vägbeskrivningar. 
 
Kanske frågar du dig,
vad skrivandet fortsatt
har för betydelse?
 
Nyfikenheten har lagt sig.
 
Allt är som det ska vara,
omskrivningarna tjänar
sina oprecisa syften.
 
Behovet av att kommunicera,
med henne, där inne 
i kammaren, upphör inte. 
 
I skogen finns en stig. Vart den leder, vet kanske den, som har gått den.