Utblick ...

De självlysande röda siffrorna,
som talar om att nätterna går,
fortsätter sin ljudlösa omvandling.
 
De trygga sover nära varandra.
 
Ingen vaknar i vargens timma,
drömmarna har sändningsuppehåll.
 
Kroppsvärmen fortplantar sig,
genom lagren av nattunn hud.
 
Själarna håller sig stilla,
vilar och återhämtar sig.
 
Morgonen har vackra ord
på sina mjuka röda läppar.
 
Leendet välter gryningen.
 
Husknut, näsdropp. Pågående process. 

Fruset ...

Frostrosor i kylans spår,
iskristallernas penseldrag
i det härdade glasklara.
 
Oklara mönster leder ingenvart.
 
Bortom synfältets begränsningar,
årstidernas återkommande växlingar,
livsloppets förväntade mönster.
 
Utsikter förändras av anledningar,
förhandlingar pågår i det tysta,
byteshandeln fortsätter.
 
 Fruset vatten. Naturliga reaktioner. Utanför fönstret, kallare.

Aktivitet ...

Det är den sista vintermånaden,
allt ljusare och längre dagar
går mot en vårdagjämning.
 
Februarisolen värmer
de vintertrötta och frusna,
får ut dem ur stugorna.
 
Jag drar på mig skidorna
för första gången på tjugo år,
stapplar iväg som Bambi på hal is,
slinter mycket stelbent än hit, än dit. 
 
 
Jag försöker slappna av,
och säger till mig själv,
sluta att anstränga dig,
det är bara att åka...
 
Efter en kilometer kommer belöningen,
endorfinerna surfar i blodomploppet,
känslan tar över kommandot.
 
Det är väl åndå någon sorts vår i luften, eller?