Spår ...

Jag såg dig komma,
förstod att du var på väg,
långt innan du närmade dig
 
tiden höll på att rinna ut
 
jag sökte ditt ansikte
i de mötandes
 
jag lystrade efter de rätta orden,
de enklaste koderna
 
jag följde vandringsman
på vägen
 
jag gick vilse, men hittade hem
 
det vilda i mig visste,
kände närvaron i reviret
 
Violstensalg. Lämnar doftspår?

Du eller ...

I de långa efterdyningar
av när livet återvände,
i den nära galenskapens
dimmiga landskap,
 
är det möjligt att vi kan ha agerat
utan förbehåll och reservationer,
utan att uppmärksamma
konvenansens oskrivna regler.
 
Insikterna kommer ikapp oss,
långt senare, i omgångar,
upprepar sina frågor.
 
Vad var det som fick dig
att lyfta handen, vad fick dig
att skriva de där orden?
 
Var det innan eller efter,
som murarna föll, inåt,
och försvaren försvagades?
 
Sökte du kanske
någon sorts vänskap,
någon sorts gensvar,
 
i  en allt tystare värld?
 
Du fick åtminstone
en återklang i retur.
 
Omsöm just bara ett ihåligt eko,
ömsom en mer allmänt riktad kurtis.
 
Inte rå men stundom närgången,
i den utåt välkrattade rågången.
 
När en laglös möter en laglös,
drar båda sina gränslinjer
där det passar dem bäst.
 
Vallmo, glömskans barmhärtiga blomma. 

Feber ...

Du kan vara tillfreds
med tillvaron, fullständigt,
samtidigt som en obestämd oro
drar i dig, påminner dig
 
minns du känslan
av varm sand
under fotsulorna
 
kommer du ihåg
de heta klipphällarna,
skrovligheten
 
känner du doften
av havets sälta,
i den västliga vinden
 
vill du inte skapa nya minnen,
istället för de urblekta,
dunstade
 
om nätterna målar månljuset
ett skimmer över de lyckligas hus
 
uppvaknanden sker gradvis
 
Palanga, sandstranden. Västkust på andra sidan Östersjön.