Bärande balkar faller sist...

- Det tar många år 
innan ett hus är tömt
på sina minnen, säger hon.
 
- Det kanske är så med hus
som det är med oss, säger jag.
Det går aldrig att tömma
vinden fullständigt - 
 
Det vi lämnar bakom oss
är en del av den stora ritningen.
 
Öppna alla fönster, låt vinden blåsa in på vinden, ta med sig dina minnen. 

Hus på hus...

Stängt men inte låst,
slitet men inte värdelöst,
gammalt, och i tiden
 
hur ser du ut om två hundra år
 
ditt hus överlever dig, som andra
före dig, ser dem komma och gå
 
de gick upp för backarna, bar
tunga bördor, slet ont,
gick åt
 
rösterna studsar mjukt mellan gamla väggar
 
 I en öppning, brinnande kärlek, studentens nejlika. 
Luostarinmäki - Klosterbacken, Turku - Åbo. 2015.

Mal långsamt...

- Du har väl hört det där
om långsamma kvarnar,
säger hon
 
- Ja, och den om rent mjöl också...
 
- I en massa påsar...
 
- Tänker på de maktlösa med makt,
byråkrater med omöjliga uppdrag
 
- Leder mig till Parkinsons lag...
arbete tenderar att växa och fylla ut
den tid som är avsatt...
 
Vi mal på... glömmer, börjar om,
medan vårfloden rinner under broarna
 
Knaggens kvarn, i värmlandsskogarna. Det stora hjulet har stannat.